De allra flesta svenskar minns precis vad de gjorde ett antal dagar i modern tid. Palmemordet, månlandningen och VM-kvartsfinalen 1994 är sådana händelser.I Skellefteå finns det ett enda datum viktigare än något annat. Den 4 april 1978 tog klubben sitt hittills enda SM-guld och det är med utgångspunkt i det som Jonas Fahlman nu ger ut en ingående skildring av hur guldet bärgades i finalen, och av säsongen som låg till grund för det. Jonas Fahlman har gjort sig känd som den kanske mest initierade, möjligen också obekvämaste, av de journalister som bevakar Skellefteå AIK. Han har tidigare givit ut tre böcker, men jag vill påstå att ”När Skellefteå blev guldstaden” är hans klart bästa verk så här långt.Man skulle kunna tro att boken i detalj ska fokusera på själva finalserien mot AIK från Solna, hur laget lade upp taktiken, i vilken ordning målen föll och glädjen efteråt. Och visst finns det här med i boken, men det är inte det som gör den speciell. Fahlman har nämligen lagt ner ett gediget arbete på att djupintervjua snart sagt alla spelare och ledare kring guldlaget, och resultatet är en jättelik godispåse för alla oss med svartgul själ.
Hardy Nilsson går som en röd tråd genom boken och det är ingen tillfällighet att kapitlet om honom också är det längsta. Hardy har kanske framstått som frispråkig och kantig under sin tid som tränare för Djurgården på senare år, men den sidan av Hardy framstår som en medietränad politiker i jämförelse med de kängor och one-liners han levererar i boken. Han berättar öppenhjärtigt hur juniorer och nykomlingar tuktades till framgång i laget, inte sällan med högst okonventionella metoder. Han skäms till exempel inte över att 50-talisterna – det vill säga de yngre förmågorna i laget – den hårda vägen fick erfara att det inte var acceptabelt att glida runt på träningarna i träningsoverall och utan skydd. Mer än så vill jag inte avslöja.Fahlman har också fångat stämningen i laget på ett ypperligt vis. Intervjuerna med spelarna är på många sätt raka motsatsen till de mediatränade, slätstrukna gossar som i dagens hockey gång efter gång svarar att ”det handlar om att åka skridskor mycket och att komma in framför mål”. Här levereras ordentliga sågningar – det framgår till exempel att många av utespelarna under seriespelet inte hade något större förtroende för lagets målvakter, och att lagets tränare Anders Rönnblom var en bra kille ”men ingen fantastisk coach”.Istället var det – förstås – Hardy Nilsson som drev laget framåt. Det berättas hur Hardy, när han tyckte att kedjekamraten Christer Johansson inte gjorde vad han skulle nere i sarghörnet, åkte dit, körde över Johansson och ”undrade vad fan han höll på med”.Som ni förstår är boken sprängfylld med anekdoter från guldsäsongen, men den utgör också ett viktigt tidsdokument. Allt färre av dagens supportrar var med på den tiden och – som North Powers banderoll nyligen förkunnade - ”I de gamla traditionernas definieras vår klubbs historia och lever vidare än idag”.Det är förstås ingen tillfällighet att boken kommer ut med några veckor kvar till jul. De 307 sidorna AIK-historia kommer att ligga i hårda paket under många julgranar i Västerbotten i år. /Trolletredaktionen@northpower.nu