Femtiofem omgångar är till ända och vi kan konstatera att Skellefteå AIK inte bara infriade utan överträffade förväntningarna. Seriesegern bärgades med 12 poängs marginal. 114 poäng är den näst bästa siffran någonsin. 34 trepoängare är ett nytt elitserierekord. Kollar man vidare i statistiken så är det en munter läsning. Bäst i powerplay, bäst i Boxplay, bäst på att teka och högst effektivitet. Individuellt kan Bud Holloway lägga ett assistrekord till sitt poängrekord från slutspelet ifjol. Han är numera AIK:s bäste poängplockare genom tiderna och 2:a i Elitseriehistorien.

Nu börjar del två av Skellefteå AIK:s resa mot guldet. Kvartsfinal mot Brynäs. Ett Brynäs som är fjärran från det lag man var ifjol, man lyckades med nöd och näppe undvika ett totalfiasko när man räddade slutspelsplatsen i näst sista omgången. Nu står man i media och försöker gjuta hopp i laget och dess fans genom klyschor som ”Slå ur underläge” och ”pressen på dem”. Innerst inne vet dock även den mest fanatiske Brynässupportern att den här serien endast kommer att handla om hur länge Brynäs kan hålla ut innan de krossas under tyngden av den Västerbottniska lagmaskinen. Vi har sett scenariot förr, när AIK var nya i serien. Visst kan en underdog stå upp bra under de första bataljerna, kanske till och med vinna någon match men sen fäller seriesegrarnas större skicklighet och bredd avgörandet.Skellefteå AIK går in i slutspelet som favoriter. Eftersom vi bor i Sverige kommer oundvikligen spekulationerna om inte det är bättre att ligga lite längre ner och slå ur underläge. I Sverige är favoritskap en börda som enligt sägnen kan krossa den största förhandsfavorit. Jag hävdar att det är ett tecken på att man är en förlorare. Vill man bli bäst så handlar det framför allt om att viljan att vinna måste vara större än rädslan att förlora. Alla, från lagledning och spelare till alla som lever och andas Skellefteå AIK, måste leva med övertygelsen om att oavsett vem som står på andra sidan mittlinjen så är det de som fruktar oss, inte tvärtom. Namnet Skellefteå Kraft Arena ska av våra motståndare associeras med hopplöshet, de ska känna redan när de äntrar isen att ”Det här vinner vi aldrig”.För att nå dit krävs ett hårt jobb. Vi måste gå in i varje match, varje byte, varje närkamp – och varje ramsa med inställningen att det är det vi gör nu som kan vara avgörande för om vi får fira på torget eller inte. Resan mot de tolv segrarna är både lång och påfrestande men till skillnad från övriga lag har vi ALLT i egna händer, de anpassar sig efter oss – inte vi efter dem. Nostalgiskt har vi drömt oss tillbaka till fornstora dar då Hardy Nilsson lyfte pokalen. Nu är det dags att skapa ett ögonblick som kommande generation kommer att minnas i tider av motgång, frågan är om Du tänker vara en del av det eller om du nöjer dig med att höra andra berätta om den fantastiska resan. För mig är valet enkelt:Till sist ett råd till Gävleborna: Ni gör klokt i att hämta inspiration från Vikingatidens England: A furore Normannorum libera nos, Domine (För nordmännens raseri, bevare oss, milde herre Gud!) /Zimmeredaktionen@northpower.nu