Det blev kvällen när allt plötsligt stämde, och den tillresta AIK-klacken fick njuta av Stor-Foppas bländande maskineri när det fungerar klanderfritt. Linköping hade aldrig någon riktig chans, och AIK dominerade händelserna matchen igenom. 0-4 blev slutresultatet, och den första trepoängaren för säsongen var plötsligt ett faktum.Ett annat faktum var att Joacim Eriksson höll sin andra elitserienolla, och såg på det hela taget trygg och säker ut mellan stolparna. En rask förflyttning och en efterföljande rapp benparad var den stora bedriften mot ett i övrigt ganska uddlöst LHC, trots gott om spetskompetens i laget (nåja, tjeckerna saknas såklart fortfarande). Samtidigt är det ingen lätt uppgift, det här att vara målvakt i årets upplaga av Skellefteå AIK, laget som i de flesta matcher har puckdominans, men där motståndarna ändå, nästan oundvikligen, får ett antal chanser genom slarv, spelvändningar eller tillfälliga momentum. Jockes start på säsongen kan i positiv bemärkelse jämföras med starten föregående säsong. Då fick han på något sätt dras med den tunga starten resten av säsongen, men jobbade sig så sakteliga in i elitseriekostymen och nådde på slutet upp i Hadelövs siffror i statistiken. Fortsätter Jocke på detta sätt mellan stolparna skulle det inte förvåna om det är han som ges förtroendet när AIK tar steget in i slutspelet framåt vårgkanten.Ingen föll ur ramen denna kväll. Spelare som det inom supporterleden lyfts vissa frågetecken kring motbevisade denna kväll samtliga belackare. Skogs visade säkerhet, aggressivitet och ett härligt skott. Bud visade åter igen sin näsa för mål. Goren visade fortsatt på uppoffrande spel, och även ett härligt spelsinne och kyla i avslutet. Anders Söderberg virvlar runt som aldrig förr och ger laget oerhört mycket i form av öppnade ytor och trötta motståndare. Man kan fortsätta hyllningskören, men jag stannar här för att hinna kommentera själva spelet innan du som läsare tröttnar.För detta var också Robertssons triumf. Försvarsspelet var i det närmaste oklanderligt, den hårda pressen, överbelastningen och överflyttningarna fungerade i nästan samtliga fall. Hönsgården uteblev helt enkelt. Linköpings förväntade sylvassa powerplay blev aldrig riktigt farligt. AIK har redan tagit ett stort kliv genom att sedan föregående säsong förbättra spelet med en man mindre på isen.I spelet med puck (och då snackar vi alltså större delen av matchen) fick vi långa stunder se mycket välspelad ishockey från de svartgula. Snabba släpp från backarna, modiga och ansvarsfulla spelare som vågar ta in pucken och skapa sig ytor och lägen, och ett rakare spel mot mål. Det sistnämnda inte minst i powerplay, som fungerade bra tack vare en vilja att hota, att skjuta, att göra mål, snarare än att avhända sig ansvaret med förevändningen att man vill hitta ett bättre läge, eller att någon annan säkert är bättre på att skjuta. Denna kväll var det ingen som väntade på att ta händelsernas centrum direkt framför Norrena.***AIK spelade kort sagt den hockey man ska spela, och AIK är så här bra när man spelar på topp och möter ett lag som är några procent under 100 när det gäller insatsen. För LHC såg trötta ut, och känns plötsligt väldigt osexiga, åtminstone tills lite tjeckisk glamour kan fylla laget. Säcken är inte känd för sitt anfallsspel, men det här var väl ändå att överdriva?***Nästa match är borta mot Växjö i nybyggda Vida arena. Undertecknad och ytterligare ett rejält gäng från Stockholm med omnejd kommer viga dagen åt att tillsammans åka ner i en stor, bekväm buss och heja fram vårt lag till nya framgångar. Om du vill hänga med är det bara att anmäla sig, än finns det platser kvar. Gå in på forumet och läs mer./schteffe