Under några år har jag inte gått att känna igen. Min bittra, norrländska grundpessimistiska inställning har stått i ständig konflikt med en framgångssaga tillsynes utan slut. Guld och åter guld. Innan det till och med silver i överflöd. Varje år sedan 2005 har varit ett bättre år än det föregående.
F Y F A N
SM-Guld och euforiJag får väl ändå erkänna att jag kände en berusande glädje utan dess like när vi fullkomligt krossade Luleå, pissade på Björklövens antal SM-titlar och tog vårt andra historiska SM-guld. Det var en dröm som gick i uppfyllelse. I år har den regerande känslan varit stolthet snarare än eufori. Förra året var SM-guld något ouppnåeligt och i det närmaste som en hägring av en oas i Sahara, i år var det ett styrkebesked till hockeysverige. Vi kunde försvara vårt guld och inget annat lag var faktiskt i närheten av att hota oss. Vi var överlägsna.
Nu kanske man kan tycka att jag i ljuset av detta inte ska klaga, men nu råkar jag vara född på Skellefteå Lasarett.
Ska vi gå på Etage?Jag har begrundat livet cyklande på en rostigt monark, i snö och snålblåst, under Sundgrundsbrons mörka valvbågar. Jag har snutit metallslig ur näsan och andats arsenikångor på Rönnskärsverket. Jag har åkt stjärtlapp nedför vitbergsbacken. Jag har hatat lövare och stockholmare. Jag har kräks på foten på en Umebo på Etage och slagits med veganer på Skellefteåfestivalen. Men framförallt, känt ångesten under ökenvandringen i Allsvenskan. Sämst när det gäller. Falla på mållinjen.
Man går inte bara från en sådan kontext till ett gyllene upplyst rum med glada smurfar.
En hund utan kontextMina år som Skellefteåsupporter har tränat mig, dresserat mig till en hund som till slut behöver en viss kontext för att känna mig normal. De sista åren har jag inte riktigt gått att känna igen. Det invanda bekväma gnället har fått ersättas med en obekväm och illasittande positivism. Klart vi vinner över HV. Ska vi slå nytt rekord nu igen? Vilken av våra spelare kommer att vinna poängligan. Hur många matcher behöver vi för att spela hem slutspelet?
Jag har haft svårt att förhålla mig till det här.
Spelartapp och desperationNu är det då äntligen silly season. En silly season där vi tappat löjligt många tongivande spelare. Löjligt många. Kulturbärare försvinner. En halv miljard poäng i poängligan försvinner. De går fan inte ersätta. En viss pessimism infinner sig. Det känns bekant. En känsla av lätt panik. En skön känsla.
Som en smekande viskning hör jag "Bring out the gimp!"
Marknaden dammsugs av NHL och KHL, det finns nästan inga vettiga spelare att värva. Juniorspelare med moppemustasch och outfylld kostym ska axla lagbärande funktioner. Det kommer ju fan inte att gå. Kvalserien?
I stigande volym kommer ett svar "But the Gimp is sleeping!"
Dessa år av framgång har sövt Gimpen, men Luleås hånflin och skadeglädje ger mig rysningar. Hockeysveriges samlade journalistkår kommer med domedagsprofetior och väcker något sovande i mig. I takt med att våra spelare försvinner blir deras leenden bredare och bredare. Uppförsbacken blir brantare och brantare. Pessimismen sprider sig. Winter is coming. Den här säsongen blir fan ingen jävla fluffkudde.
Ett kraftfullt konstaterande "Well I guess you just have to wake him up then won't you!"
Nu blåser snålblåsten igen och moln fyllda med arsenik rullar in över Sundgrundsbron. Jag måste beställa en Gimpmask inför kommande säsong...
Men fan om inte det känns mer välbekant Skellefteanskt tack var det.
/Warder